Störst av allt är kärleken
En sak är säker, inget sker förgäves.
Även i de mest onödiga,
tragiska händelser går det att hitta
guldkorn.
Idag har det gått precis en månad sen
jag miste min son.
Sorgen är enormt intensiv och upplevs
olika från dag till dag.
I torsdags var det begravning och med
det tror man kanske att det värsta
är över.
Men dagarna efter har varit riktigt
jobbiga.
Sakta, sakta skall livet gå vidare och
sorgen och saknaden blir en del
av min vardag.
Ännu så länge känns det avlägset men
jag är i grund och botten en
positiv människa och vet att man måste
flyta med och gilla läget
för det finns ju inga alternativ.
Begravningen var så enormt vacker!
Den var annorlunda, den var Martin...
Kyrkan har sina regler för hur en
begravning skall gå till men man
kan påverka så mycket mer än många tror.
Drygt en halvtimme innan själva
begravningen startades ett bildspel
som visades på en stor skärm.
Bilderna var på Martin i alla åldrar
och ackompanjerades av den musik han
själv tyckte om.
Kistan var annorlunda dekorerad och
som ingångsmusik hade vi valt "Strövtåg i hembygden"
i Mando diaos tappning spelad på orgeln.
Annorlunda och vackert!
Vi valde en präst som Martin
kände sen tidigare och som döpt bägge
hans barn.
En fantastisk människa som på ett varmt
och kärleksfullt sätt lotsade oss
igenom denna jobbiga stund.
Den manlige solisten spelade gitarr och sjöng
så det kröp i nacken!
Utgångmusiken var "Bridge over troubled
water" och alla hans vänner bar och
eskorterade kistan ut till graven.
Vid graven spelades "Amazing grace"
på säckpipa.
Sammantaget tror jag detta blir ett
sorgligt men fint minne för de
närvarande.
Ute på olycksplatsen lyste ett stort hjärta
hela dagen
gjort av mängder av lyktor och
marschaller.
Utanför grindarna till kyrkan hade hans
vänner målat
och fraktat dit en stor sten de målat
som en sista hälsning.
Denna sten skall de sedan placera vid olycksplatsen.
Efteråt hade vi en minnesstund.
Inte en vanlig sådan där man sitter i
långa rader utan mitt i lokalen stod
ett buffébord med sånt Martin tyckte om.
Sen tog man det man ville ha och
minglade runt och pratade med dem man
ville prata med.
Som jag skrev tidigare,
man behöver inte göra så som det brukar
göras, bara för att det skall vara så.
Utan utforma begravningen utifrån
den person man mist...
Dagen efter hade Martins vänner ordnat
den finaste av minnesfester.
Jag har genom åren spelat mycket gitarr
och sjungt och det fanns en låt
som Martin ofta ville jag skulle spela.
Jag ville så gärna framföra den,
men just i fredags hade jag en riktigt
tung dag.
Hela dagen gick utan att jag plockade fram
gitarren som jag inte rört på nåt
halvår.
Jag gav faktiskt upp tanken att närvara
och få kraften till att kunna sjunga.
Men en stund efter de samlats lade de ut bilder på face-book och jag såg allt det
vackra de förberett.
De hade flyttat dit bilen, husvagnen och
cykeln som de byggt tillsammans.
Det var upplyst av massor av ljus!
Inomhus satt förstorade bilder på Martin
på väggarna.
De hade ordnat en tipspromenad med
frågor om Martin.
När jag såg detta kände jag hur jag fylldes
av en enorm kraft över denna fantastiska
kärlek som dessa ungdomar visar
varandra.
Jag tänkte kan de så kan jag!
Så jag åkte dit med gitarren och hämtade
ännu mer kraft genom att berätta lite
anekdoter om mig och Martin och sen
slöt jag mina ögon.
När jag spelade låtsades jag att han satt
på en stol framför mig och tittade mig
i ögonen.
Jag sjöng som aldrig förr och inte en gång
öppnade jag ögonen.
Det var så mäktigt och jag förstår inte var
krafterna kom ifrån?
Men vi delar detta minne vi som var där
och det var nog
fler än jag som kände hans närvaro
i lokalen.
Martin är borta men hans död har inneburit
att många människor kommit så mycket
närmre varandra.
Att så många förstått att vi måste vara
rädda om varandra och se innanför den
glättiga ytan.
Att det är viktigt att leva och tala om
att vi älskar och tycker om.
För man vet aldrig om man får en
andra chans...
Kram Pia
